Jag skriver alltid av mig så jävla långt när jag inte tänkt det

Jag har blivit så himla arg och irriterad de senaste dagarna på folk som är så själviska och bara gnäller. Nu gör jag själv detsamma, men vafan. Bara gnäller och gnäller för småsmåsmåsaker, jag fattar väl att det är så människan är byggd, man tänker på sig själv i första hand och har man själv det bra så kretsar jorden kring det. Så är vissa människor iallafall. Och jag bara ändrar åsikt om vissa människor, poff, sådär, så har jag aldrig mer lust att till exempel läsa folks bloggar som ett konkret exempel.

Och man slänger iväg ett irriterat svar på sms, måste lägga in en mening som ska få andra att reagera på att det finns jävligt mycket värre saker, och då känner jag mig samtidigt dum. Om personen har sagt att det är så extremt jobbigt att vara hemma och sjuk i några enstaka dagar, att det var det värsta på flera månader, men känn dig lycklig och sluta gnäll över alla ”hundratals prov”, för jag har varit hemma i flera veckor och lider fortfarande, men det finns ju folk som missar hela årskurser. Jag minns fortfarande tiden när alla andra gick i klass 6A så glasklart, medans jag fick sitta hemma med hemundervisning.

Det var jobbigt att förlora sina vänner. Mitt liv raserades under den tiden. Jag hängde inte med kompisar, för jag låg inne på sjukhus. Jag var inte ute på kvällarna och drog runt och busade som när jag var mindre, och när alla fäste starkare band vid varandra bleknade hela jag bort… De som hängde kvar fick jag hålla i hårt, och försöka skaffa nya. Men hur gör man egentligen? Jag har alltid hoppats på en nystart och få lära känna nya människor, och jag hoppas att gymnasiet blir en sådan vändpunkt till exempel.

Men jag vill att folk ska bry sig, inte vara såna där ytliga personer som bara bryr sig om sig själva. Jag kan verka som en sån person, och tycker till och med själv att jag är det ibland… till exempel nu känner jag att jag bara maler på om hur synd det är om mig. Men jag orkar inte vara hoppfull och glad hela tiden, jag har varit det i 5 år med den här sjukdomen nu och orkar inte med allas gnäll om huvudvärk och ont i magen, stick i armar och vrickade fötter. Skaffa en smärttröskel känner jag bara, men det kan jag ju inte säga. Och när jag öppnar käften och tjuter är det inte samma smärta som ni känner, för den gånger 10 är en bra dag för mig, men när smärtan konstant finns där varje dag så vänjer man sig vare sig man vill eller inte, så är det bara. Tänk er den extremt då, hur det skär genom muskler och leder, samtidigt som det bränner och ilar, tusen nålstick och knivar som skär samtidigt som någon hoppar på dig. Skriker i dina öron och säger att du har fel, du ljuger, du säger fel och bara hittar på och är jobbig. Men gå hem då.

Och nu gnäller jag själv, som sagt. Ursäkta.

Annonser

One thought on “Jag skriver alltid av mig så jävla långt när jag inte tänkt det

  1. Vilken fin text du skriver och det är så klart omöjligt att förstå all den smärta du får stå ut med. Förunderligt att du är så stark, glad och positiv i din svåra situation. Håll ut, någon dag måste ju bli bättre även om det inte känns som om det skulle vara möjligt. Du är en riktig hjälte Alva!! Lena

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s