I will hold on to you

Livet måste gå vidare, det vet väl jag med. Men ja, det sista som dör ut är väl hoppet.

Jag känner mig iallafall inget motiverad till någonting, allt som jag bygger upp förhoppningar, ser fantasibilder framför mig om hur vi flyger över hinder, galopperar över fält och hur fin har är i stallgången efter en feeet rykt. Pälsen som blänker, hur skitiga händer jag har efteråt men ändå hur ren han är.. och hur nöjd han är. Otålig, skrapandes med hoven. Och hur jag enkelt kan säga åt honom, backa honom några steg och få honom att slappna av i nacken, och fortsätta med mitt verk.

Varför kan jag inte bara få stoppa tiden? Så jag vet att vår tid inte är slut, inget är förlorat, ingen stress, ingen panik. Vi kan ta det i rätt takt, i vår takt. Jag vill bara ha mer tid, jag vill inte förstöra det här.

Känner mig ännu mindre motiverad över att bildutrymmshelvetet är slut, har raderat dubletter från mobilbilder som av någon anledning kommit dit, bloggtävlingsbilder, och har lyckats få in min nya bakgrundsbild på skrivbordet (det är en ”gammal” bild, mars). Har haft såna här random förut, teman. Måste verkligen piggas upp nu bara, så tog en glad och fin och hoppas att nästa gång jag öppnar locket ska allt vara löst. Låter väl bra va? Även fast det aldrig kommer hända.  

Annonser

4 thoughts on “I will hold on to you

  1. Åh va skönt det var att läsa din kommentar, någon som verkligen förstår vad jag går igenom och som har det lika jävligt själv. Tolka det på rätt sätt, jag tycker att det är hemskt att du får gå igenom allt detta men det är skönt att prata med någon som faktiskt förstår på riktigt och inte bara säger ”jag förstår”.

    Du får jättegärna adda mig på msn linningvarsson@hotmail.com För tillfället har min dator virus så jag lånar mammas för att blogga lite, men när min dator är grejad är jag inne på msn i sort sätt varje dag och finns om du vill prata!

  2. Men usch herregud, vad står på!?

    Bläddrade ner en bit i din blogg också, men shit? Du är ju helt förstörd?

    SV:Haha eller hur!? x) Haha jag brukar inte gilla tranbär men nu är detta de enda vi hade hemma, så jag får väl leva med dem.. xD

  3. Sv: Vet du vad, min syster berättade att hon träffat dig på karlshem i somras. Hon heter Matilda, har långt blont hår och är född 95. Jag tror att hon red Zantiago 🙂 Hon var där med sin kompis Jane som är några år yngre. Hon kom ihåg dig iaf 🙂
    Matilda tror nog inte att han var halt då, för han hade tacktat ner till hagen en gång när hon skulle leda honom dit och han rörde sig fint. Men man vet ju aldrig.

    Jag tror att han hade det riktigt bra hos dig, du verkar vara en riktigt söt tjej!

  4. Sv: Åh, fick nästan tårar i ögonen när jag läste din kommentar. Jag förstår precis hur det känns! Jag har övervägt att sälja Kira i nästan ett års tid, men då istället köpa en storhäst och bo hemma. Men efter väldigt mycket funderande kommit fram till att det inte är någon långsiktig lösning, där jag bor idag finns det knappt jobb att söka, jag bor på en så liten ort. Jag måste flytta för att ta mig någonstans i livet, hur tufft det än känns.

    Hade någon frågat mig för en månad sen om jag skulle sälja Kira hade jag sagt nej, nej och åter nej! De tankarna hade inte existerat i mitt huvud, hon är ju allt för mig. Men på senaste tiden har jag fått inse, hur jobbigt det än är att om jag verkligen älskar henne måste jag se det bästa för både henne och mig. Och det verkar tyvärr vara att gå skilda vägar.

    Jag förstår hur jobbigt du måste ha det, vilka jobbiga tankar som måste snurra i ditt huvud. Det gör ont, det är riktigt jobbigt – det går inte att förneka. Men man får försöka tänka på vad som är bäst för sig själv och för hästen/ponnyn i längden, inte bara för stunden. Ibland måste man gå igenom jobbiga val och händelser i sitt liv, för att kunna komma vidare. Jag vet inte om jag kan säga att det kommer gå över, det gör det nog aldrig (har sålt tidigare ponnyer jag haft) och visst saknar man dom alltid någon gång, men på samma gång vet man att man gjorde rätt av vissa anledningar. Folk säger att tiden läker sår, det kan jag inte hålla med om, du lär dig bara att leva med dom och känna av den svidande känslan ibland.

    Kram!
    Josefin Strömberg.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s