Quietly

Mitt liv är i kaos och spillror nu. Jag vet ingenting än, idag var ett mellanrum men inte fullt så jobbig som de senaste. Jag antar att det är för att jag ignorerat allt och bara försökt att ignorera problemen… och ja, det finns inte mycket mer att säga än så.

Pappa har försökt ringa och få tag på Aud idag iallafall, men inte fått något svar. Vi försöker igen imorgon helt enkelt, och får se hur allt blir. Jag fattar inte varför jag har börjat fastna här på kvällarna heller, vid datorn. Jag tycker helt enkelt om tiden på natten när det är helt tyst och lugnt, när missarna kommer och pratar lite smått med en, och jag kan tänka fritt för mig själv, få skriva och bara vara. Babbla på om mig själv på skärmen och bara vara självisk, sortera och gå igenom mina tankar. Det är bara mig till 100%, och jag kan gå tillbaka i efterhand och ha mina tankar nerskrivna, iallafall många av dem. Ändå är det så lite av mitt liv, allt som finns. Att någon läser ett av mina inlägg, någon ny, det säger dem ingenting om vem jag är. Det är bara jag för stunden… Eller?

Och ibland bara träffar allt så jävla bra just där, men jag menar kanske något helt annat än vad det tolkas som.

Ibland känner jag bara en sådan stress, när jag känner att ”det där är inte jag”. Jag måste blogga som ”de” vill. Men vem skriver jag för? Varför tänker jag så? Jag märker ju det själv, jag vill inte läsa något som någon skriver, som man märker, att de inte skriver från hjärtat. Jag kommer på mig själv med att göra det ibland. Men det jag skriver, det är från mig. Det är för mig, och jag ska kunna gå tillbaka och veta vad jag kände, och vem jag var då, och vem jag är.

Jag hoppas, att imorgon, ska jag veta att jag kan vara lycklig längre med min ljuspunkt men också min sorg, och att jag ska må bra i kroppen och inte ha ont alls och ingen feber och inga problem, och att jag ska kunna ladda upp nya bilder, många fina glada snälla omtänksamma besökare och gärna peppande hjälpande personliga förstående kommentarer. Även om allt inte kommer hända så sätter vi ribban där.

Annonser

6 thoughts on “Quietly

  1. Du kommer att bli glad igen Alva. Även om det kanske inte alltid känns så. Sjukdom, andra människor och kanske ren otur kan rasera dig, men aldrig helt. För inuti är du fortfarande du. Du kommer att resa dig igen jag lovar. Askan är den bästa jorden. Kram

    • Tack. Din kommentar betyder verkligen mycket för mig, det är svårt att förklara genom en datorskärm och genom ord, men jag tror du förstår även vad jag menar ändå. Väldigt fint sagt, det sista, och jag hoppas att det stämmer.

  2. ååh, livet har sina berg och dalbanor.. Har själv sånna dagar då jag känner att hela världen är emot mig.. Det är jobbigt, men som djurmänniska jag också är så har jag 3 katter som tvingar mig upp ur sängen och ge dem mat osv.. Varför ska man göra som de andra, alltså trycka ner en? Det blir väl inte bättre för att man ”håller med” dem?.. Ändå så gör man det… Fast man vet att de kanske inte har en aning om vad de pratar om och hur illa det faktiskt tar på en att få höra vissa saker… Ta hand om dig 🙂

  3. Hej Alva! Vad jobbigt att ha så ont och må dåligt, hoppas verkligen att du snart känner dig bättre. Hoppas också att det ordnar sig med hästen och att du kan och orkar rida. Här har varit jättemycket snö idag men nu smälter den redan och förhoppningsvis till bättre väder i morgon. Bra och tur att du orkar och vill skriva i din blogg, det är alltid bra att formulera sina tankar särskilt när det känns som svårast. Krya på dig och många kramar Lena

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s