Hälsan är summan av de sjukdomar man inte har

Känner mig rätt tom just nu faktiskt. Tom på allting, och befinner mig i en mellanperiod, något slags flytande, svävande. Känslan är svår att beskriva. Bara tom. Allt beror på vad jag gör nu, vad jag läser, ser, pratar, bryr mig om. Jag vet inte vad jag vill, vad som ska hända och hur. Jag vill till stallet, jag vill tillbaka till förut, men ändå inte. Jag vill vara i nuet, men jag vill att allt ska vara gjort, och jag vill veta allt i detalj så jag kan veta vad jag skulle ha ändrat, eller vad jag skulle ha gjort för att få det 110% perfekt. Och ja, jag erkänner mina misstag, men jag vill gå vidare utan att ägna det större tanke, sluta fundera. Om jag bara kunde.

Jag var i skolan idag, men jag vet inte nu i efterhand om jag längtar tillbaka eller drar mig för det. Ett sådant stort hålrum har växt fram. Jag trodde jag visste var jag hade folk, men efter det här så börjar jag förstå på riktigt, att är man borta tillräckligt mycket så försvinner man till slut för alltid, och det är bara så livet går. Man såras och slås i spillror, reser sig upp och är starkare än förr, men har man vuxit för mycket själv och haft det svårare än andra, då hinner inte dem med. Det är samma personer, och inget är fel med någon annan – det är så svårt men ändå så enkelt att förklara, men alla får inte samma utdelning i livet och kan tänka på samma sätt. Vissa får hitta perfekta lösningar till MVG:et, och vissa får ge upp sina drömmar till det och börja acceptera sakerna. Att ägna så stor uppmärksamhet och förstora varför  och hur individer tänker med betyg och inte inse verkligheten – vad spelar provet för roll i livet? – verkar så litet i mina ögon nu, när så mycket hänt. Vissa andra, har oturen att dra den dåliga lotten och som det känns nu för mig, få skiten. Det gör mig starkare, men när omgivningen inte märker, inte förstår, hur ska jag orka se det positiva då?

Jag kan verkligen skriva av mig nu, och jag kan nästan svära på att det är en stor anledning till att jag klarat all skit på sistone med. Att jag har blivit öppnare och kan säga i verkligheten vad jag FAKTISKT menar, istället för alla tankar inombords, och att jag mår bättre när jag får ut skiten. Allt blir klarare och jag kan tänka mer konkret hur det ligger till. Det sorteras, jag kan släppa en sak ut hjärnan och släppa in nästa, och folk förstår mig när jag förklarar. Det man inte säger kan ingen gissa sig till, eller veta. Det känns verkligen bra, och jag tycker det fungerar. Det är bättre att säga saker direkt till de flesta, om man vill få fram rätt sak. Jag gör inte bara längre och är tyst, jag lyssnar, och säger det jag tycker istället för att anpassa mina svar så personen hör det den vill, som jag har gjort många gånger. Jag litar på mig själv, för vem annars ska man lita på? Jag har ändrat mig, som sagt, men det är både positivt och negativt.

Längtar till ponni nu iallafall, hoppas han är gladis. Skrittar på, och jag längtar till Aud kommer. Försöker att inte tänka på någonting nu om honom, vågar inte tänka på det eller säga något, följer bara order. Har redan fått kommentarer, tankar ploppar upp på en gång då, men jag försöker låta bli. Pluttis. Åh vad jag saknar honom nu. ♥