Idag är en bra dag

Måste man ha ett brutet ben för att vara sjuk? Måste handledsskyddet synas för att man ska bli tagen på allvar?

Jag får kämpa med att visa upp mitt vanliga smile varje dag. Inte för att ljuga, ibland mår jag toppen och livet leker, men jag vet nästan inte om jag inte har ont någonstans alls. Jag har blivit immun mot smärtan, saker som andra klagar på som att de t ex har ramlat och slagit sig och har sjuuukt ont i ena handleden, jag blir nästan chockad. Att man kan gnälla så mycket om en sak, en sak som man vet kommer gå över. Föreställ er det här; vara jag, och veta att smärtan aldrig kommer försvinna. Du kommer alltid bli hindrad av någonting som stoppar dig från att göra vad du vill. Det kan vara en helt vanlig dag i skolan, eller det kan vara dagen hela ditt liv står på spel. Det finns inget du kan göra.

Att inte bli tagen på allvar. Jag visar inte om smärtan, pratar inte om den speciellt ofta. Hur kul är det att ha en sådan kompis? Som alltid snackar om hur ont hon har? Man måste kunna koppla bort den, annars är det kört. Att inte få längta efter en solsemester och ligga och steka på stranden, för såna är reglerna. Sjukdomens regler.

Att vara kort som en dvärg, se ut som att jag är 10 år. Jag fyllde nyss 15 och ska välja gymnasie om ett par veckor, och det enda jag kan säga är; jag tänker inte börja om jag ser ut som jag gör då. End of discussion. Det är något som har plågat mig sedan sjuan, vet ni hur det känns när jag ser blickarna? När jag hör viskningarna, ser pekningarna. Man tänker inte på när man pekar någon enda liten gång på någon, att tänk om folk pekar och tittar på henne varje dag? Tänk om hon känner sig helt jävla värdelös? Om hon inte vågar prata med nya personer och är rädd att de ska tro hon är någon annan?

Jag orkar bara inte med idag. Har varit en piss-dag med ungefär noll procent som tar mig på allvar. Jag försöker göra det bästa av min tillvaro och ha kul ändå i skolan och så, för jag vet inte om jag blir hemma nästa dag. Det kanske är svårt att förstå för vissa, men jag älskar skolan. Jag missade i stort sett hela sexan och hade hemundervisning, så jag vet hur fruktansvärt jävla värdelöst tråkigt det är att sitta hemma och fisa varje dag. Det suger. I skolan och med kompisar är jag glada Alva, men nu framför datorskärmen mår jag bara inte. Orkar inte. Det är skönt att få låta fingrarna hamra lite argt, trött, på tangentbordet och bara skita i om någon läser det här. För gör du det, och orkar fortsätta, så har du kanske förstått något av mig. Och du kan kanske, kanske, kanske, försöka förstå hur det känns att vara jag. Fast ändå inte.